Att vänta på rovfåglar
Vintern är en bra tid för rovfågelfotografering. När kylan gör att födotillgången minskar samtidigt som energibehovet ökar, söker sig fåglarna oftare till utlagda åtlar av rådjur eller slaktavfall. Detta gör att jag kraftigt ökar mina chanser att få se rovfåglar på nära håll, men det är trots allt vilda djur så det finns inga garantier.
Morgonen i ett rovfågelgömsle börjar nästan alltid likadant: i mörker, kyla och tystnad. Kameran är redo långt innan det första ljuset kommer. Med en varm kaffekopp som sällskap handlar resten om att vänta. Det är en speciell sorts ovisshet, väder, vind och faktorer som vi människor aldrig helt kan begripa som avgör om dagen blir fylld av aktivitet eller total tomhet. Det är just denna ovisshet som gör sittningen så spännande.
I de flesta gömslen finns även matning för småfåglar. Talgoxar, domherrar, hackspettar och nötskrikor skapar liv och rörelse medan timmarna går. De är tacksamma motiv som hjälper till att hålla koncentrationen uppe, men de kräver en försiktig hand. Rovfåglar är extremt vaksamma, och en snabb rörelse med ett teleobjektiv kan avslöja gömslet långt innan jag märkt att de är där. Här gäller det att väga varje bild mot risken; ibland är det bättre att avstå en bild på en småfågel för att inte förlora dagens chans på en örn, hök eller vråk.
Ofta märks det att något är på gång innan rovfågeln syns. Småfåglarna tystnar eller försvinner tvärt, och kvittrandet byter karaktär och blir till varningsrop. Plötsligt sitter den där. Impulsen att börja fotografera direkt är stark, men det är också det vanligaste misstaget. En nyss landad rovfågel är på helspänn. Det bästa är att vänta tills den har börjat äta, då sjunker vaksamheten och kamerans slutarljud eller objektivrörelser blir mindre skrämmande för den.
Vinterljuset erbjuder fantastiska förutsättningar. Snön fungerar som en naturlig reflektor som lättar upp skuggor och ger fjäderdräkten en nästan studiolik detaljrikedom. Utmaningen är att ljuset ofta är svagt. För att frysa rörelser krävs snabba slutartider (jag vill åtminstone ha 1/2000 sekund och om möjligt snabbare), vilket tvingar upp ISO-talet. Jag försöker hålla mig under ISO 3200 och accepterar hellre en underexponerad bild, som trots allt ofta går att rädda i redigeringen, än att bilden får rörelseoskärpa. Vad gäller kamerastöd föredrar jag en bönpåse framför ett stativhuvud eller gimbal. Det ger en kombination av stabilitet och flexibilitet som passar mig.
Efter en lyckad dag är minneskorten fyllda med tusentals bilder. Mitt råd är att låta bilderna ”vila” till nästa dag innan urvalet påbörjas. Med en liten distans till upplevelsen blir blicken mer objektiv. De flesta bilderna jag tagit kommer jag aldrig ses av någon, utan jag har ett arbetsflöde i tre steg för att vaska fram de bilder jag vill visa upp:
Den tekniska gallringen: Här är jag skoningslös. Bilder med oskärpa i ögat, halvblinkningar eller olyckliga kroppsställningar åker direkt i papperskorgen.
Känslan och kompositionen: Här letar jag efter närvaro. Finns det ögonkontakt? Berättar miljön något? Jag granskar även bakgrunden efter störande grenar eller ljusa fläckar som stjäl uppmärksamhet från fågeln. Favoritbilderna går vidare till redigering.
Redigeringen: Mitt mål är att förstärka, inte förändra (alltför mycket). I Lightroom Classic börjar jag med brusreducering och exponering (många bilder är underexponerade), följt av en vitbalans. Jag väljer den vitbalansen som känns rätt snarare än vad som är tekniskt ”korrekt”. Jag arbetar mycket med lokala justeringar som att lätta upp ögonen, dämpa störande bakgrunder och lägger slutligen skärpan precis där den gör mest nytta: på öga, näbb och klor (den suddiga bakgrunden vill jag inte skärpa).
Den slutgiltiga kontrollfrågan jag ställer mig själv inför en färdig bild är: ”Skulle jag ha valt den här bilden även om jag inte tagit den själv?” Om svaret är ja, då vet jag att jag har lyckats skapa ett fotografi, och inte bara ett minne (men så klart inget fel på minnen!).
Trots alla förberedelser sker mötet med vilda djur alltid på naturens villkor. Man kan sitta en hel dag utan att se en enda fågel, men väntan i sig förändrar hur man uppfattar tiden. Det blir en del av upplevelsen. Kanske är det just därför det känns lika magiskt varje gång en vråk eller örn väljer att landa framför gömslet.
Alla bilderna är tagna i Lasse Wihléns gömsle utanför Uppsala.