Vingslag i morgonljus
Vissa bilder planeras in i minsta detalj. Andra bara händer. Den här bilden på koltrasten hör definitivt till den senare kategorin.
Jag satt i ett gömsle och väntade på rovfåglar. Stillheten var total, och jag visste att minsta oförsiktiga rörelse skulle kunna avslöja min närvaro för rovfåglar som då kanske inte skulle komma till åteln den här dagen. Då såg jag koltrastarna. De rörde sig mellan några grenar strax intill, badande i ett mjukt och riktat morgonljus. Egentligen borde jag ha låtit bli att röra objektivet, men ibland väger känslan tyngre än planen. Jag tog risken och vred långsamt objektivet mot fåglarna.
Koltrasten är kanske en av våra mest välbekanta fåglar. Den finns där nästan alltid, så självklar att man ofta knappt lägger märke till den, än mindre tittar noggrant på den. Men ibland räcker det med att ljuset förändras för att man ska se något nytt, och det vanliga blir något utöver det vanliga.
Koltrasten kastade sig ut från en gren. Några snabba vingslag genom det härliga morgonljuset och fingret tryckte av nästan av sig själv. De flesta bilderna i serien blev suddiga eller så kom bara en del av fågeln med i bildrutan, men en exponering satt där den skulle. Ögat blev skarpt och det räcker. Det ger betraktarens något att fästa blicken på.
Det jag gillar med den här bilden är lättheten. Ljuset silas genom vingarna och gör fjäderdräkten nästan genomskinlig. Koltrasten som ofta upplevs som mörk och anonym, tycker jag här får en oväntad elegans. Utan det där speciella morgonljuset hade den bara varit en mörk silhuett, men nu löses bakgrunden upp i luftiga mjuka färger som låter fågeln spela huvudrollen. När bilden togs var det fortfarande snö på marken som fungerade som en reflektor som lättade upp den annars mörka fågeln.
Småfåglar i flykt är en rejäl utmaning att fotografera. Det krävs teknisk skicklighet men också en stor portion tur (och att du tar många bilder enligt ”spray and pray”-regeln). Rörelserna är snabba och oförutsägbara, och marginalerna små. För att frysa vingarnas rörelse krävs korta slutartider. I detta fall använde jag 1/2500 sekund, och ändå visade många bilder tydlig rörelseoskärpa. Det är en påminnelse om hur otroligt snabbt ett sådant här ögonblick faktiskt passerar.
När jag senare öppnade bilden i datorn handlade redigeringen mycket om återhållsamhet. Det behövdes bara små justeringar av exponering och vitbalans för att lyfta fram detaljer i fjädrarna. Jag skärpte också bilden, men selektivt där det faktiskt behövdes, på ögat och näbben.
Fågelfotografering är tålamodsprövande, speciellt under vintern. Jag kan sitta i timmar medan kylan kryper in under kläderna och man börjar undra om det är värt det. Men så, under bråkdelen av en sekund uppstår ett ögonblick som gör allt värt det.
Visst spelar tekniken roll, snabb autofokus och seriebildtagning ökar oddsen, men i slutändan är det känslan i bilden det handlar om. Ett enda vingslag kan ge bilden både rörelse, elegans och närvaro. Kanske är det just därför jag fortsätter att återvända till gömslen, gång på gång, i hopp om att få nästa flyktiga ögonblick på bild.
