Närstudie av ett blad

När hösten går mot sitt slut och färgerna bleknar öppnar sig en annan, mer stillsam värld för den som tittar nära. De sprakande löven har förlorat sin lyster, men i stället framträder något nytt, en väv av strukturer, nyanser och mönster. Jag tycker det finns något vackert eller åtminstone intressant i löv som håller på att förmultna.

Jag gillar att fotografera det som brukar kallas intima landskap, små scener som inte ropar efter uppmärksamhet men som ändå rymmer mycket att upptäcka. Den här bilden är kanske inte ett intimt landskap utan snarare en makrobild (närbild), men för mig är gränsen däremellan lite suddig. Jag har tagit många bilder av det här slaget, men med mer eller mindre extrem förstoring av bladet. Jag fascineras av bladens uppbyggnad och särskilt under den sena hösten, när de gröna och gula färgerna har lämnat plats för mer dova och jordiga toner.

Det här bladet hittade jag på en stig i Hårsbäcksdalen. Det var nog de glittrande vattendropparna som fick mig att stanna. Jag tyckte om hur de låg kvar på bladytan som små diamanter. Den här bilden handlar det inte om färgprakt eller dramatik, utan om struktur, textur och tidens spår. Även förfallet kan rymma skönhet. Genom makrofotografering kan man kliva in i den lilla världen och upptäcka naturens former på ett nytt sätt.

Det mest framträdande elementen i den här bilden är bladets diagonala mittnerv. Den skapar en stark linje som delar bilden i två halvor och leder blicken genom kompositionen. Runt den sprider sig de sekundära nerverna som ett organiskt nätverk. Den detaljerade texturen ger bladet karaktär. Fyra större droppar ligger nära den övre högra tredjedelen. Denna klassiska kompositionsprincip fungerar lika bra i makrofotografi som i vidsträckta landskap. Balansen i bilden uppstår genom samspelet mellan nervsystemets strikta linjer och dropparnas mer slumpmässiga spridning. Dropparna fungerar dessutom som små förstoringsglas som ger bilden extra intresse. Ljuset den här dagen var mjukt, tack vare molnen som filtrerade solen. Det är perfekt för den här typen av motiv, eftersom då kommer texturen till sin rätt utan att störas av hårda skuggor.

När man arbetar så här nära motivet med kameran (den när nästan tryckt mot bladet) märker man hur små förändringar i kameravinkel kan ha stor påverka på helhetsintrycket. Därför brukar jag alltid prova olika perspektiv innan jag bestämmer mig för den slutliga bilden. När jag tog den här bilden stod jag på knä mitt på stigen med kameran och stativet. Turligt nog hade jag stigen helt för mig själv. Jag såg säkert ganska märklig ut så det var rätt skönt att slippa förklara för passerande vad jag höll på med…

För att hela bladet skulle upplevas skarpt använde jag fokusstapling, en teknik som innebär att man tar flera bilder med olika fokusavstånd och sedan sammanfogar dem i efterbehandlingen. Vid makrofotografering är skärpedjupet ofta väldigt kort, så det är nästan omöjligt att få hela motivet i fokus i en enda exponering. Den här bilden består av 27 exponeringar, tagna från stativ för att undvika rörelser mellan bilderna. När allt blir i fokus upplevs bilden plattare något som jag tycker passar den här typen av motiv.

Bilderna sammanfogades i programmet Helicon Focus, som är specialiserat på fokusstapling, men det går även att göra i Photoshop. I efterbehandlingen justerade jag försiktigt kontrast, klarhet (kontrast i mellantonerna) och lyster för att framhäva texturen och färgerna i bladet. Jag har också beskärt bilden för att optimera kompositionen med mittnerven som diagonal och placering av de stora vattendropparna enligt tredjedelsregeln samt sett till att bladet fyller hela bildytan.

Jag tycker mycket om den här typen av motiv. De påminner mig om att skönheten inte alltid finns i det uppenbara, utan även i det förgängliga. Man kan se bilden som en närstudie av naturens detaljer, men också som en berättelse om tid, förändring och kretslopp, om hur det gamla bryts ner för att ge plats åt det nya.