Uppsala i ICM-stil

En bild tagen med ryggen mot Skytteanum (Valvgatan)

Gatufotografering är en genre som jag har ett kluvet förhållande till. Å ena sidan hyser jag stor respekt för dess betydelse, men å andra sidan känner jag ett visst obehag inför själva utförandet. Trots att det är fullt lagligt att både fotografera och publicera dessa bilder på nätet, kan jag inte skaka av mig känslan av att jag träder över en integritetsgräns. Att aktivt rikta kameran mot främlingar, för att sedan sitta med hårddisken full av bilder på okända människor, skaver lite i mig. Vissa tycker säkert om att bli fotograferade men det är långt ifrån alla som gör det. Det handlar inte om ett moraliskt ställningstagande, utan snarare om en känsla av olust som jag aldrig riktigt lyckats komma över.

Samtidigt fungerar gatufotot som ett ovärderligt minne av vårt samhälle. En dokumentation av vardagsliv, människor och tidsanda. Många av de mest ikoniska fotografier är just gatufoton. Bilder som kanske uppfattades som ordinära när de togs, men som med tiden förvandlats till unika historiska dokument. Rent tekniskt är genren dessutom utmanande. Kompositionen måste ofta sättas på en bråkdel av en sekund i en miljö som ständigt förändras. Människor rör sig oförutsägbart, ljuset är sällan optimalt eller kontrollerbart och bakgrunderna är ofta stökiga. Det är just denna jakt på det flyktiga och oslipade som många gatufotografer älskar.

Trappan ner från spåren vid Centralstationen

Rulltrappan ner från spåren vid Centralstationen

Rulltappan upp till spåren vid Centralstationen

För att själv kunna närma mig gatufotot har jag valt att röra mig bort från dokumentationen och i stället söka ett mer abstrakt uttryck. Genom att använda tekniken ICM (Intentional Camera Movement) förändras bildens karaktär i grunden. Människorna upphör att vara identifierbara och blir i stället till former, rörelser och förnimmelser. För mig blir det då lättare att ta bilderna.

De här bilderna är tydliga exempel. Vi befinner oss i Uppsala, men stadens detaljer är upplösta. Husfasaderna sträcker sig vertikalt och horisontellt, ljuskällor bryts upp i diffusa färgfläckar och människorna framträder som dimmiga siluetter snarare än porträtt. Rörelsen skapar en känsla av ett pågående stadsliv, utan att vara låst till en specifik tid, plats eller person.

Här upplever jag att ICM löser flera problem samtidigt. Kompositionen blir mindre beroende av det "perfekta ögonblicket" och handlar mer om rytm, balans och färg. Oförutsägbarheten finns kvar, men den blir en tillgång snarare än ett hinder. Det kanske viktigast för mig är att bilden inte längre känns som ett intrång i någons privatliv. Men trots detta ser jag att de flesta bilderna innehåller människor fotograferade bakifrån, troligen för att jag (omedvetet) vill skapa mer distans mellan mig och dem vid fototillfället.

Mälartåget från Gävle ankommer Centralstationen

ICM-bilder är utan tvekan en vattendelare. Vissa älskar dem, medan andra avfärdar dem som tekniska misslyckanden eller bara oskärpa och skräp. Jag tillhör dem som verkligen tilltalas av den här bildstilen. Det finns något befriande i att det fototekniska får stå tillbaka för känslan. Jag är fullt medveten om att dessa bilder saknar dokumentärt värde; den som om 50 år vill se hur Uppsalas arkitektur eller mode såg ut kommer att ha betydligt större utbyte av ett klassiskt gatufoto. Men just nu är det här ett uttryckssätt som jag uppskattar både att skapa och betrakta.

Ytterligare en fördel med detta arbetssätt är att det inte kräver någon avancerad utrustning. De här bilderna är tagna med mobilen och appen Bluristic. Den är egentligen skapad för att simulera långa exponeringar, som att göra rinnande vatten mjukt samtidigt som andra delar av bilden är i tydligt fokus, men genom att "missbruka" den och röra kameran mer än vad som är tänkt öppnas dörren för spännande experiment. Det blir lekfullt, spontant och befriat från krav på teknisk perfektion. Jag tycker att appen ger bilderna en karaktär som jag inte riktigt lyckats hitta i andra liknande appar. Jag föredrar faktiskt att ta gatufoton med mobilen framför den ”stora” kameran, det är lättare att smälta in och inte sticka ut.

För mig har ICM blivit sättet att närma mig gatufotot på mina egna villkor. Det ger mig friheten att fånga staden utan den där bekymrade känslan av att gå över gränser som annars lätt smyger sig på mig.

Reflektioner