Strömstaren, ett vintertecken
På sommaren håller sig strömstaren ofta vid små skogsbäckar långt ute i terrängen, där människor sällan passerar. När kylan kommer och dessa bäckar fryser till is söker den sig till större vattendrag som fortfarande är öppna. Det är då vi har störst chans att se den. Ett tecken att vintern är på ingång.
Strömstaren är en fascinerande fågel. Den rör sig ständigt mellan stenar i det strömmande vattnet, gör korta stopp och dyker sedan snabbt ner i det iskalla vattnet. Den trivs där strömmen är stark nog att hålla isen borta och dyker och simmar med hjälp av vingarna för att hitta småkryp mellan stenarna. För att lyckas fånga den på bild krävs tålamod och noggrann observation av dess rörelsemönster. Den återkommer nämligen ofta till samma favoritstenar om och om igen, vilket gör att du kan placera dig och vänta på fågeln.
Den mörka fjäderdräkten med det vita bröstet ger en tydlig kontrast, men miljön gör fotograferingen utmanande. Vid Ulva kvarn utanför Uppsala bestod omgivningen den här dagen av mörka stenar med ljusa snöfläckar, samma typ av kontrast som fågeln själv har. Lägg till att strömstaren är liten och att vinterljuset är svagt, och du har en riktig utmaning. Vinterljus kan dessutom vara märkligt: svagt och hårt på samma gång.
Strömstaren rörde sig snabbt, så jag ville ha en kort slutartid för att frysa rörelsen. Helst hade jag velat gå ner till 1/2000 sekund, men ljuset räckte inte till. Jag kompromissade och landade på 1/1000 sekund för att hålla ISO på en rimlig nivå. Det slutade på ISO 1000, ett värde som Lightroom Classics AI-brusreducering kan hantera utan att sudda bort allt för mycket detaljer, något traditionell brusreducering ofta har svårt med.
Kompositionen kunde jag inte styra över i stunden. Strömstaren väljer sin egen position och rör sig snabbt, så allt jag kunde göra var att sikta, trycka av och hoppas på det bästa. Men jag försökte fotografera från så låg vinkel som möjligt och valde platser längs forsen där ljuset var bra. Målet var att undvika röriga bakgrunder och hålla bilden ren, bara fågeln, stenen och det strömmande vattnet. Men även här blev det kompromisser: för låg vinkel gav mycket av den risiga bakgrunden, samtidigt som den låga vinkeln gav bäst känsla för fågeln…
Hemma vid datorn förbättrade jag kompositionen genom beskärning, till exempel så att fågeln fick mer utrymme i den riktning den tittade. Här är en kamera med många megapixlar en stor fördel. Jag ökade exponeringen på de flesta bilder eftersom 1/1000 sekund gav ganska mörka bilder, och öppnade upp skuggorna för att få fram detaljer i fjäderdräkten, även om brusreduceringen sedan tog bort en del av dessa detaljer.
Att fotografera strömstare är en övning i snabba beslut, kompromisser och i att upptäcka den lilla fågeln som rör sig runt ett mörkt bubblande vatten, precis ovanför eller under ytan. När man väl förstått hur den rör sig längs forsen kan man lätt förlora flera timmar i jakten på den perfekta bilden. Det som till slut signalerar att det är dags att avbryta är när kylan gör att man tappar känseln i fingrarna. När jag kom hem efter den här fototuren till Ulva kvarn hade jag 2603 bilder på minneskortet (på en och samma fågel!). Av dem var kanske 20–30 helt okej, och sju tillräckligt bra för att visa upp. En träffsäkerhet på 0,4 %. Det kan alltså nästan bara bli bättre nästa gång!
