Smålom vid knuthöjdsmossen
Just den här tiden på året upplever jag ofta att det är svårt att hitta inspiration att ge sig ut och fotografera. Dagarna är grå, mörka, kalla och korta. Det är lätt att bara gå förbi motiven utan att stanna. Kanske handlar det inte om brist på motiv, utan om att blicken behöver justeras för att hitta. Medan jag väntar på att inspirationen ska återvända, har jag dykt ner i mitt arkiv. Där hittade jag en bild från en sommarmorgon vid Knuthöjdsmossen tagen för några år sedan som jag då ”hoppade över” men nu verkligen gillar.
Jag minns fototillfället väl. Morgondimman låg tät över vattnet och dämpade både kontraster och färger. Solen hade inte gått upp ännu, så ljuset var svagt och ännu inte riktat, utan snarare jämnt och diffust. Ett ljus som inte avslöjar allt, men antyder mycket. Ur diset gled två smålommar långsamt fram över den spegelblanka ytan, helt obekymrade om min närvaro. Jag minns att det var en mystisk känsla över scenen, något som jag verkligen vill behålla och förstärka i den färdiga bilden.
Kompositionen bygger helt på detta lugn. Genom att låta nästan hela bildytan bestå av negativt utrymme (dimma, vatten och de mjuka övergångarna däremellan) förstärks känslan av ett större sammanhang. Smålommarna är placerade lågt i bild med gott om ”luft” ovanför, så att bilden inte känns trång. Gränsen mellan vatten och luft suddas ut, och bilden blir mer en studie i lager och tonalitet än i tydliga linjer. Fåglarnas placering följer den kanske något uttjatade tredjedelsregeln, men jag tänker att den är välanvänd av en anledning.
Tekniskt sett var bilden en utmaning i sin enkelhet. Dimmiga morgnar före soluppgången bjuder på ett svagt ljus som ställer höga krav på exponeringen (och fokusering). Jag ville bevara teckningen i både de mörka fåglarna och de ljusa dimpartierna utan att behöva pressa råfilen för hårt.
Med en brännvidd på 600 mm kunde jag isolera lommarna och komprimera perspektivet, vilket gav en grafisk känsla. För att få en tillräckligt kort slutartid tvingades jag skruva upp ISO-talet rejält, men med dagens mjukvaror är det sällan ett problem. Jag använde PureRaw 5 för att hantera bruset, vilket lät mig behålla mycket av skärpan.
I efterbehandlingen har jag varit varsam. Målet var inte att ”rädda” bilden och få allt synligt, utan mer att lyfta fram den stämning som faktiskt fanns på plats. Jag har hållit kontrasten låg men kontrollerad, och låtit färgskalan dra mot blågröna toner för att förstärka mystiken. Fåglarna har jag låtit förbli nästintill siluetter. Bildredigeringen var en balansgång mellan att förstärka och att bevara.
Det här är ingen fågelbild som ropar på uppmärksamhet. För mig handlar den mindre om smålommar som art och mer om ett ögonblick. Ett möte mellan ljus, landskap och fågel.
Att återvända till arkivet på det här sättet påminner mig om vikten av att titta bakåt med nya ögon. Det vi en gång valde bort eller hoppade över kan flera år senare visa sig bära på exakt det vi söker.
