Grenverk

Det finns landskapsbilder som bygger på horisont, ljus och storslagenhet, och så finns det bilder som vänder blicken inåt. Intima landskap handlar mindre om platsens och mer om struktur, rytm och relationer mellan former. Du behöver se världen på ett annat sätt.

Vad menas då med intima landskap? Det handlar om att rikta kameran mot mindre scener i naturen. Jag ser det som landskapsfotografering utan himmel. Genom att ta bort klassiska referenspunkter om plats och skala, tvingas betraktaren i stället fokusera på form, texturer och rytm i bilden. I den här bilden är grenar, ris och linjer bildens byggstenar. Det är i det repetitiva och ibland nästan kaotiska som jag tycker den här bilden hittar sin styrka.

Vid första anblick kan bilden upplevas som tät och komplex, kanske till och med svår att greppa. Men tittar man noggrant framträder en struktur. De liggande stammarna tränger sig fram genom riset och fungerar som stabila horisontella ankare som delar upp bildytan och ger ögat något att vila mot. Dessa kontrasteras av ett nätverk av tunnare grenar som löper i diagonaler och vertikaler, vilket skapar en spänning mellan ordning och oreda. Jag medvetet sett till att grenarna sträcker sig utanför bildens kanter för att få en känsla av att vi befinner oss inne i snåret.

Det finns ingen självklar ankarpunkt i traditionell mening, i stället får blicken röra sig över bildytan, från grovt till fint, från mörkt till ljust. De ljusare grenarna fångar uppmärksamheten och leder ögat vidare.

Som vanligt är ljuset är avgörande. Det mjuka och jämna ljuset hjälper till att hålla kontrasten kontrollerad och gör att detaljer inte bränner ut eller försvinner in i djupa skuggor. Jag tog bilden med kameran på ett stativ vilket var värdefullt, inte bara för skärpan, utan kanske främst för att tvinga fram ett långsammare arbetssätt vilket ofta är bra när du fotograferar intima landskap (åtminstone för mig). Dessutom tror jag de som gick förbi tyckte att jag såg ganska underlig ut med stativ och kameran riktad in i en risigt snår.

I efterbehandlingen har jag varit ganska återhållsam (om man bortser från den svartvita konverteringen som är ett stort ingrepp). Det jag gjort är att justerat kontrast samt svart- och vitpunkt för att få en bra separation i de grå tonerna. Målet var också att framhäva texturen (och lyckosamt nog finns det ett reglage i Lightroom som heter just ”textur”). Den svartvita konverteringen gjorde jag i ett program som heter Silver Efex Pro som jag tycker mycket om.

När jag ser den här bilden tänker jag att fotografi ofta handlar om att välja bort snarare än att lägga till. Det är lätt att gå förbi ett trött vinterbuskage och tänka att här finns inget att se och än mindre att fotografera. Men genom kamerans sökare kan ett tråkigt grenverk i en stadspark förvandlas till ett grafiskt mönster. Den här typen av bild lämnar mycket till betraktaren. Jag tycker att det är just därför intima landskap blir så intressanta. De berättar inte en entydig historia. I stället ger de rum för egen tolkning.