En morgon vid Hjälstaviken
Jag anlände till Hjälstaviken precis när morgonljuset började komma. Ni vet den där sortens morgon när allt känns lovande; luften är klar, ljuset är mjukt och förväntningen är att fylla minneskortet med dramatiska fågelbilder. Men naturen har som bekant sin egen agenda.
Trots det perfekta ljuset var fågellivet märkligt frånvarande. Några gräsänder och grågäss guppade i fjärran, och en ensam svan gled förbi. Lite småfåglar åt från en fröstation. Den där intensiva aktiviteten jag hoppats på uteblev.
Efter ett par halvhjärtade bilder och en växande känsla av att detta inte skulle bli en ”fågeldag”, sänkte jag kameran. Men i stället för att packa ihop och åka hem, bestämde jag mig för att skifta fokus. Jag vände ryggen mot vattnet och vände blicken mot skogsbrynet.
Skogen kan vid en första anblick upplevas som ett visuellt kaos, ett till synes ogenomträngligt virrvarr av grenar, kvistar och vissnat gräs. Men det är här teleobjektivet blir ett fantastiskt verktyg. Genom att använda en längre brännvidd komprimeras perspektivet. Som om avstånden mellan träden krymper, och plötsligt börjar strukturer och mönster framträda ur röran.
Nu är det så klart inte så att avstånden mellan träden ändras, men om du fotograferar ett träd på nära håll med ett vidvinkelobjektiv är avståndet till nästa träd kanske dubbelt så långt som till det du står framför. Det bakre trädet ser då mindre ut. Men om du har ett teleobjektiv och fotograferar från långt håll är den procentuella skillnaden i avstånd mellan träden minimal jämfört med avståndet till kameran och de ser nästan lika stora ut i kameran. Perspektivet har komprimerats. Nästa gång du står inför en rörig skog, prova att backa och zooma in i stället och se hur bilden ändras.
Det som fångade mig i just den här scenen var de bleka grenarna som bildade en silvrig slöja. Det är lätt att gå vilse i sådana motiv. Ögat behöver en fästpunkt för att inte tröttna. Nyckeln är att hitta en visuell ankarpunkt. Jag tycker trädet i mitten fungerar som en sådan; dess mörka, mossiga stam och de dramatiskt böjda grenarna ger bilden stadga. De gula hängena på buskarna till vänster blir till små penseldrag av färg.
Många förknippar landskapsfotografi med vidvinkel och storslagna vyer, men teleobjektivet erbjuder något annat: förmågan att isolera. Genom att välja ut en liten del av landskapet går man från att dokumentera en ”vy” till att skapa en ”tolkning”.
När jag gick tillbaka till bilen insåg jag att morgonen inte alls var misslyckad. Den var snarare en välbehövlig påminnelse om att vi ibland låser oss fast vid en idé om vad vi ska fotografera och missar därmed det som faktiskt finns framför oss.
