Dåligt väder?
Det finns dagar då jag egentligen inte borde vilja ge mig ut med kameran. Det här var en sådan dag. Regnet öste ner i skurar, ljuset var platt och världen utanför fönstret kändes mest grå och ointressant.
Ändå är det ofta just de dagarna som lockar mest. Kanske just för att något annat än det förväntade kan uppstå.
Den här bilden tog jag förra sommaren, mitt under ett åskande ösregn vid Östa badstrand.
Regnet var inte bara en utmaning; det var en förutsättning för bilden. Diset som hängde kvar mellan träden gav scenen en mjukhet och ett djup som jag vet är nästan omöjligt att återskapa under klarare förhållanden. Ljuset filtrerades genom regnet och skapade något stillsamt och dämpat.
Jag märker att jag dras alltmer till den här typen av väder. För det är ofta då, när vädret känns som minst inbjudande, som bilderna börjar hända. Men det ställer krav på både mig och utrustningen. Kamerahus och objektiv behöver tåla regn (och även jag).
När jag först såg scenen upplevde jag den som rörig. Grenar, barr, löv och regn föll genom hela bilden utan tydlig struktur. Men ju längre jag stod där och tittade, desto mer började allt falla på plats. Jag zoomade även in för att fylla hela bildrutan med mitt motiv och utesluta sådant som bara skulle störa bilden. Jag tyckte om bildutsnittet och då är det värt att bli helt genomblöt.
I mitt huvud växte ett sagolandskap fram, en stilla, nästan förtrollad skog där det kändes som att något när som helst skulle röra sig mellan stammarna.
De två tallarna i bildens mitt blev mitt ankare. De skapar en stabil vertikal struktur som håller ihop bilden. Samtidigt finns en variation mellan dem, den ena ljusare än den andra, vilket ger balans utan att det känns statiskt.
Grenarna fungerar som naturliga ledande linjer, och dimman i bakgrunden hjälper till att separera bildplanen. Utan den hade allt lätt blivit ett brus av detaljer. Nu finns i stället ett djup som låter blicken vandra in i bilden.
Regnet i sig blev också en viktig del av kompositionen. De vertikala stråken förstärker riktningen och tillför en känsla av rörelse, en kontrast till trädens stillhet.
I efterbehandlingen arbetade jag ganska försiktigt, men med ett tydligt mål: att förstärka känslan jag upplevde där och då – kyla, fukt, stillhet och något sagolikt.
Jag drog färgerna åt ett kallare håll, med dämpade gröna och cyanblå toner. Samtidigt lät jag de varmare nyanserna i barren finnas kvar för att skapa en spänning mellan varmt och kallt.
Kontrasten höll jag tillbaka. För mycket kontrast hade snabbt tagit bort den där mjuka, dimmiga känslan som var så central för bilden. I stället jobbade jag selektivt, med lite extra struktur i barken och en försiktig förstärkning i grenarna för att lyfta detaljer utan att förlora helheten.
För att behålla diset gjorde jag till och med en svag negativ justering av “Ta bort dis” i Lightroom. Det kan låta motsägelsefullt, men hjälpte till att förstärka atmosfären. Jag försökte också balansera exponering och kontrast så att regnlinjerna framträder, men utan att ta över.
För mig handlar bilden mycket om kontraster. Regnet står för rörelse och förändring, medan träden står där stilla, tysta och nästan tidlösa.
Det finns en stark känsla av tystnad i bilden, som om tiden saktar ner. Trots att verkligheten just då var allt annat än stillsam; jag tog bilden och sökte sedan snabbt skydd under träden.
Diset och regnet ger scenen en närvaro som helt försvinner i torrt väder. Jag har varit här många gånger när solen skiner, och då känns det här motivet ganska anonymt. Det var vädret som gjorde bilden värd att ta.
Det är en återkommande insikt för mig: som naturfotograf behöver jag gå ut i det väder de flesta undviker. För det är ofta där, i det som först känns som de sämsta förutsättningarna, som de mest intressanta bilderna väntar.
