Flygfesten i Dala-Järna 2025 — Johan Lennartsson

Som du kanske har sett här på sidan fotograferar jag främst djur och natur – landskap, fåglar och ibland även små insekter i närbild. Men jag har också ett sidointresse som sticker ut: jag tycker det är roligt att fotografera flygplan. Varför? Ingen aning, egentligen. Kanske är det kombinationen av kraft, teknik och rörelse. Kanske är det bara känslan av att stå där med kameran, höra motorerna dåna och se något susa förbi över himlen på bara några sekunder. Eller så går det tillbaka till barndomen, när jag följde med min flygintresserade pappa på flyguppvisningar.

En av årets höjdpunkter för mig är Flygfesten i Dala-Järna, en av Sveriges största flygdagar. Den lilla flygplatsen i Västerdalarna förvandlas vart tredje år till en mötesplats för tiotusentals flygentusiaster. I år (2025) hölls evenemanget den 8–10 augusti, med ett program som bjöd på allt från eleganta segelflygplan och historiska warbirds till öronbedövande jetmaskiner och avancerad konstflygning.

Att fotografera flygplan är nog det svåraste jag gör med kameran. Det handlar om handhållen fotografering med teleobjektiv på upp till 600 mm – där minsta lilla skakning syns direkt. Ljuset kan dessutom växla från sekund till sekund när moln passerar framför solen. Jag har kommit fram till att sätta kameran i slutarprioritet (S) och auto-ISO är det smidigaste sättet att snabbt kunna anpassa sig. Då är det bara att ratta in den slutartid jag vill ha och kameran tar hand om resten.

Flygplan rör sig snabbt och åt olika håll. Ibland måste man rikta objektivet rakt upp mot himlen, ibland nästan parallellt med marken. Stativ är inte att tänka på – här gäller handhållet om man vill hinna med. Jag använder ett 180–600 mm telezoom och, ärligt talat, står det nästan alltid på 600 mm (och jag önskar ofta att jag hade några millimeter till). På den brännvidden förstoras minsta rörelse, vilket gör det lätt att få oskärpa.

Med jetplan är det ändå ganska enkelt: de har ingen propeller, så jag kan välja en kort slutartid – runt 1/2500 sekund eller snabbare – och frysa hela scenen. Resultatet blir skarpt och detaljrikt, lite som när jag fotograferar fåglar där jag vill att allt ska vara i fokus. Men propellerflygplan är en helt annan historia. För att bilden ska bli bra, i mina ögon, måste propellern ha en mjuk rörelseoskärpa som visar att motorn arbetar, samtidigt som resten av planet är skarpt.

Här uppstår dilemmat: en lång slutartid ger fin propellerrörelse men ökar risken för att hela planet blir oskarpt, medan en kort slutartid fryser både planet och propellern – och då ser det ut som att planet håller på att falla från skyn. Jag har landat i att 1/160–1/250 sekund vid 600 mm är en bra kompromiss för propellerflyg. Det kräver dock perfekt panorering – att följa flygplanet exakt under hela exponeringen. Jag har provat längre slutartider men då får jag inga bilder med en skarp flygplanskropp. För att stabilisera kameran håller jag armbågarna tätt intill kroppen, tar stöd mot bålen och pressar kameran mot ögat. Minsta misstag och bilden blir suddig.

Resultatet? Det är svårt. Rysligt svårt. Den här helgen kom jag hem med drygt 5 000 bilder, varav kanske 100 var skärpemässigt bra – ungefär två procent träffsäkerhet. Men när man sitter där och bläddrar igenom bilderna och hittar en där propellern snurrar perfekt och flygplanet är knivskarpt, då känns allt värt det. Flygplansfotografering är en av de där utmaningarna som både testar tålamodet och ger en stor belöning när man lyckas.

Flygfesten 2025

Abisko nationalpark

Fotografera vårblommor