Abisko nationalpark

I mitten av september (9-13 September) reste jag till Abisko nationalpark på en fotoresa med Jonathan Stenvall som instruktör. Planen var att ta tåget direkt från Uppsala, men efter kraftiga regn och översvämningar i Norrland ställdes tåget in. I sista stund fick jag boka om till flyg, och med lite tur kom jag upp i tid.

Redan första kvällen stod jag tillsammans med de nio andra deltagarna vid kanten av Abiskos välkända kanjon, kamerorna redo. Vi vandrade längs de dramatiska stenväggarna och fotograferade entusiastiskt allt som fångade vårt öga. Det här är kanske den mest fotograferade platsen i hela Abisko, och det är inte lätt att hitta ett helt eget uttryck — men det blågröna vattnet som forsar fram mellan de lodräta klipporna gör det svårt att låta kameran vila. Vi hade hoppats på intensiva höstfärger, men de flesta löv var fortfarande gröna. Här och var lyste dock enstaka gula träd upp landskapet som små eldslågor.

Efter en lång dag med bussar, flyg och några timmars fotograferande var det skönt att krypa ner i sängen på Abisko turiststation.

Nästa morgon var vi uppe i gryningen för att möta det första ljuset, återigen i kanjonen men lite högre upp än kvällen innan. Kamerorna smattrade i det mjuka morgonljuset, och efter några timmar återvände vi till turiststationen för frukost — jag kan inte minnas när äggröra, korv och bacon senast smakat så gott. Inte var kaffet så dumt det heller.

När vi hade återhämtat oss en aning väntade ett teoripass om olika sätt att närma sig landskapsfotografi: storslagna vyer, mer intima utsnitt och kreativa tekniker som multiexponering. På eftermiddagen vandrade vi några kilometer till sjön Njakajaure, i hopp om att fånga både kvällsljuset och ett nytt norrsken. Kvällen innan hade bjudit på ett sprakande skådespel i grönt, lila och vitt, men då hade vi sett det från parkeringen och utan en spännande förgrund blir norrskensbilder lätt ganska platta. Den här gången slog vi oss ner vid det spegelblanka vattnet och väntade. En nästan full måne lyste upp hela landskapet och gav allt ett mjukt skimmer.

Trots lovande prognoser dröjde det. Först strax före midnatt dök ett försiktigt grönt norrsken upp, och dessutom inte över sjön som vi hade hoppats. Så även denna kväll blev det ingen riktig fullträff med kameran — men vi hade åtminstone fått se norrsken varje natt så här långt.

Efter bara några timmars sömn gav vi oss åter ut i kanjonen för ännu ett morgonpass. Den här gången sökte jag mig bort från de stora vyerna och lät mig dras in i de mer abstrakta motiven: mönster i stenarna, linjer i berget och multiexponeringar av träden. Tiden flög förbi.

Efter frukost följde ett pass om bildredigering — hur man kan lyfta fram det bästa i en landskapsbild utan att förvandla den till något som inte längre känns verkligt (ingen AI här!).

Väderprognosen hade utlovat moln och kanske lite regn, så efter lunch tog vi linbanan upp på fjället Nuolja för att kunna blicka ut över dalen när vädret drog in. Det blåste kraftigt, och då och då sveptes vi in i lågt liggande moln. Att stå där uppe var nästan overkligt. Det kan se ut som om bilderna är hårt bearbetade i Photoshop, men så här såg det faktiskt ut: käglor av solljus bröt genom små sprickor i molntäcket och lyste upp enstaka fläckar av landskapet, rörde sig långsamt, slöts och öppnades igen. Att få stå där och se ljuset dansa över marken var magiskt.

På kvällen låg molnen fortfarande tunga över dalen, och trots en lovande norrskensprognos visste vi att det inte skulle bli några gröna slöjor på himlen denna gång. Det gav oss i alla fall chansen att få en välbehövlig lång natts sömn.

När vi gav oss ut igen efter en sovmorgon låg fokus på de små landskapen, eller intima landskap som de också kallas. Det handlar om att hitta små utsnitt och detaljer i naturen, ofta utan himmel i bilden.

Det knepiga med intima landskap är att de kan vara svåra att upptäcka. Det är lätt att bilden blir rörig och därför inte så intressant att titta på. Trots många timmars strövande i skogen blev det inte särskilt många bilder, men några som jag blev nöjd med lyckades jag fånga. Regnet under natten hade mättat färgerna i skogen och fått allt att lysa; naturen såg nästan lite överdrivet ”photoshopad” ut.

Även om planen den här dagen inte var att fotografera kanjonen kunde jag förstås inte låta bli, så det blev även några bilder därifrån. Men eftersom även de går att klassa som intima landskap höll jag mig ändå inom ramarna för dagens tema.

På resans sista dag ringde väckarklockan som vanligt vid femtiden. När jag kikade ut genom fönstret möttes jag av en himmel som glödde i gyllene toner och jag fick bråttom att klä mig och ge mig ut i naturen. Det magiska ljuset bleknade tyvärr snabbt, men jag fortsatte vandra upp genom kanjonen och vidare bort längs forsen. Även om det spektakulära morgonljuset var borta, var omgivningen fortfarande sagolikt vacker och rogivande, och visst lyckades jag fånga några bilder jag gillar även under denna vandring.