Kungsängslilja vid Kungsängen

Den här morgonen i slutet av april var luften klar och solen silades genom ett tunt lager av lätta moln och ljuset blev mjukt utan att förlora sin riktning. Kul att fotografera kungsängsliljor på sin ”rätta” plats; Kungsängen i Uppsala.

Ett återkommande problem när jag fotograferar kungsängsliljor är miljön runt dem. Omgivningen är ofta rörig, med grova grässtrån, och det uppstår lätt en ganska hård och störande övergång mellan den mörkare marken och den ljusa himlen.

Min lösning är att ta bilden på avstånd med ett teleobjektiv. Just den här bilden är tagen vid 520 mm. På så sätt kan jag välja en enskild blomma som har en lugnare bakgrund. Den långa brännvidden, i kombination med en stor bländaröppning, komprimerar perspektivet och hjälper till att skapa en mjuk, oskarp bakgrund. Ibland fotograferar jag även genom gräs för att förstärka den effekten och ge bilden ett mer drömskt uttryck (men den har jag inte gjort här).

Vanligtvis ligger jag ner på marken när jag fotograferar blommor för att komma i deras egen höjd, men i det här fallet valde jag att ta bilden från en högre vinkel och fotografera snett neråt. På så sätt undviker jag att få med himlen och behåller därmed en mer sammanhållen och harmonisk bakgrund.

När jag komponerade bilden drogs jag direkt till linjespelet. Stjälken böjer sig i en mjuk båge och leder blicken ner mot blomman, medan det tunna bladet ovanför svarar med en elegant motrörelse. Tillsammans skapar de nästan en känsla av kalligrafi, där varje linje känns medveten. Jag valde att placera blomstjälken något utanför bildens centrum för att undvika en statisk känsla. Blommans klocka hamnar däremot mitt i bilden och stabiliserar den. Det negativa utrymmet runt motivet är inte bara ett tomrum utan en aktiv del av kompositionen som förstärker det minimalistiska uttrycket. Förgrunden, med sina mjukt utsuddade grässtrån, bidrar till djup utan att ta över; allt hålls tillbaka för att låta blomman vara huvudpersonen.

I efterbehandlingen handlade det mest om att bevara och försiktigt förstärka det som redan fanns där. Jag justerade vitbalansen en aning för att behålla värmen från morgonljuset och lät kontrasten vara relativt låg för att inte bryta den mjuka känslan. De gröna tonerna dämpades något så att de inte konkurrerade med blomman. En svag vinjettering fick också hjälpa till att hålla kvar blicken i bilden, utan att det kändes pålagt.

Det jag återkommer till när jag ser bilden är rörelse i stjälken. Som att blomman dansar i morgonsolen.