Ensam blåsippa

Det är något särskilt med de där stunderna i skogen när ljuset är mjukt, färgerna dämpade och världen känns lågmäld. Den här bilden kom till vid ett sådant ögonblick. Jag låg på marken, tätt intill en liten blåsippa, och försökte inte främst fånga hur blomman såg ut, utan en känsla.

För mig handlar bilden mer om stämning än om teknisk perfektion. Den är drömsk och långt ifrån en botanisk dokumentation. Genom den mjuka slöjan över motivet och det begränsade skärpedjupet kan blicken vandra fritt i stället för att fastna i skarpa detaljer. Men med det sagt fungerar blommans ståndare som en svag ankarpunkt där ögat till sist stannar.

För att få den eteriska känslan har jag gjort en dubbelexponering. Den första bilden tog jag med ett kort skärpedjup men med fokus på blommans ståndare. Den andra bilden är själva nyckeln till känslan; jag vred objektivet helt ur fokus och riktade det mot en bakgrund som färgmässigt kompletterade blåsippan. Det blev som en dimma av ljus och färg som täckte den första bilden. Ett resultat jag aldrig hade kunnat få fram med en enda bild.

Att fotografera handhållet liggande på marken är kanske inte det mest bekväma sättet att arbeta på, men ögonhöjdsperspektivet ger en närhet till motivet som jag verkligen gillar, så det är värt mödan att resa mig igen. I efterbehandlingen har jag inte gjort så mycket eftersom det mesta redan fanns färdigt i den dubbelexponerade bilden. Jag har bara finjusterat kontrasten och arbetat försiktigt med färgtonerna för att förstärka det svala och mjuka.

Det jag själv tycker mest om är hur bilden snarare förmedlar en upplevelse än en avbildning. Den blev precis som jag ville, mjuk och drömsk. Den påminner mig om varför jag fotograferar blommor överhuvudtaget. Det handlar inte om att visa exakt hur de ser ut, utan om att tolka dem, att fånga ett ljus och en stund som kanske bara existerade i några få minuter och förvandla det till något (nästan) overkligt.