Blåsippa
Det är något särskilt med de första blåsipporna varje vår. Efter månader av dämpade färger känns de nästan overkliga där de lyser upp och ger färg till skogsgolvet. Just den här bilden tog jag en tidig morgon för några veckor sedan när ljuset fortfarande var mjukt och kyligt. Jag ville inte bara dokumentera blomman utan jag ville fånga känslan av stillhet och skörhet.
När jag fotograferade den här bilden visste jag redan från början att jag ville göra en dubbelexponering. För mig är det ett sätt att gå bortom det rent dokumentära och i stället skapa något mer drömskt och tolkande. Tekniken är ganska enkel, men kräver lite tålamod. Jag börjar med att ta en “basbild” som är en skarp exponering av blomman med fokus på ståndarna men med ett kort skärpedjup. Jag använder en stor bländare (f/2.8) för att isolera motivet och få den där mjuka bakgrunden där blommorna faller ur fokus. Sedan tar jag en andra bild som är helt ur fokus. Det kan vara samma motiv, men ofta flyttar jag kameran lite och vrider fokusringen rejält så att allt löses upp i färg och form. Det är den bilden som bygger stämningen. Det är så det dimmiga, nästan målade uttrycket kommer. När kameran sedan lägger ihop exponeringarna uppstår något som känns mer som en känsla än en exakt återgivning. Men man behöver några försök innan det känns rätt. Det är svårt att hitta en bra ”andra” bild som passar till basbilden. Lyckligtvis kan jag se en förhandsvisning i kameran av hur bilden kommer att bli innan jag trycker av, men man kan behöva några försök innan det känns bra.
En viktig sak att tänka på när man gör dubbelexponering är balansen mellan bilderna. Om båda exponeringarna är för “starka” kan resultatet bli mindre bra. Här försöker jag hålla den skarpa bilden tydlig men ändå låta den mjuka exponeringen dominera ton och färg. Det handlar mycket om att experimentera med vart du riktar kameran och vilken exponeringstid du använder för den ofokuserade bilden. Ibland fungerar det direkt. Ibland inte alls.
När jag gör dubbelexponeringen i kameran blir produkten en JPEG-fil, vilket gör att jag måste vara ganska försiktig i efterbehandlingen. Det gör inte så mycket eftersom den här typen av bild i stort sett är klar direkt från kameran, men var försiktig med högdagrarna då de är svåra att hämta tillbaka i en JPEG-fil. Jag använder främst Lightroom Classic och i det här fallet har fokus legat på att förstärka det jag redan såg i kameran snarare än att förändra bilden. Jag har justerat vitbalansen mot en kallare ton för att förstärka den där blå, nästan eteriska känslan. Kontrasten är neddragen och högdagrarna är mjukt hanterade för att behålla det luftiga uttrycket. Det är lätt att överarbeta den här typen av bilder, men då försvinner ofta det subtila som gjorde bilden intressant från början.
Det jag tycker mest om med den här bilden är just lugnet i den. Den är inte dramatisk eller kraftfull. För mig handlar den om stillheten, om att stanna upp och verkligen se det lilla. Kanske är det just där, i det enkla och lågmälda, som de starkaste bilderna finns…
